Specialist inom Öron-, Näsa-, Hals- samt Huvud- och Halskirurgi
Prof. Dr. Murat Topdağ

Född 1978 i Malatya, fullföljde Murat Topdağ sin grund- och gymnasieutbildning, därefter gick han gymnasiet i Istanbul. Han tog sin universitetsexamen från det engelskspråkiga programmet vid Cerrahpaşa Tıp Fakültesi. Han är gift och har två barn.

CV Behandlingar

CV Behandlingar

Vad är en paranasal bihåletumör?

En paranasal bihåletumör är en typ av cancer som utvecklas i de luftfyllda håligheterna runt människans näsa. Dessa tumörer kan uppstå från olika vävnader i bihålorna, till exempel slemhinnor, ben eller nerver. Ofta kan de växa utan att ge några symtom, därför är tidig diagnos avgörande. Ju tidigare behandlingen påbörjas, desto större är chansen att övervinna sjukdomen.

Paranasala bihåletumörer kan vara godartade eller elakartade. Godartade tumörer är i regel ofarliga och har inte en benägenhet att sprida sig. Elakartade tumörer kan däremot vara aggressiva och spridas till omgivande vävnader. Exempel på godartade tumörer är:

• Näspolyper
• Hemangiom

Exempel på elakartade tumörer:

• Skivepitelcancer
• Adenokarcinom
• Neuroblastom
• Adenoidcystisk cancer
• Sarkom

Den grundläggande skillnaden mellan en nästumör och en paranasal bihåletumör är den plats där tumören börjar. Nästumörer uppstår i näshålan, precis bakom näsan. Paranasala bihåletumörer uppstår i bihålorna runt näsan. Båda tumörtyperna kan kräva liknande behandlingsmetoder men kan ge olika symtom beroende på lokalisation.

Ursprung för paranasala bihåletumörer

Paranasala bihåletumörer uppvisar en rad etiologiska faktorer. Ungefär en tredjedel av dessa tumörer är relaterade till yrkesmässig exponering. I arbetsmiljöer med nickel och flyktiga kolväten är det känt att risken för vissa cancertyper ökar. Särskilt två ämnen har en stark koppling till specifika tumörtyper:

1. Nickel: Delaktig i utvecklingen av skivepitelcancer.
2. Flyktiga kolväten och trädamm: Ökar risken för adenokarcinom.

Dessutom ses ofta vissa stammar av humant papillomvirus (HPV) i en del av dessa tumörer. Två HPV-typer återfinns i en viss andel av tumörerna:

1. HPV 6 och 11: Påvisas i 24% av inverterade papillom och i 4% av skivepitelcancer.

Inte heller rökning och alkoholbruk – kända riskfaktorer för huvud-halscancer – har kunnat kopplas direkt till sinonasala maligniteter. Detta visar att etiologin för dessa tumörer är komplex och kräver ytterligare forskning.

Sammanfattningsvis har paranasala bihåletumörer ett multifaktoriellt ursprung. Att förstå riskfaktorer är avgörande för att utveckla effektiva förebyggande och terapeutiska strategier.

Vad orsakar paranasala bihåletumörer?

Paranasala bihåletumörer förknippas med flera faktorer. Exponering för industriella kemikalier kan leda till DNA-förändringar. Infektion med humant papillomvirus (HPV) är en annan faktor som kan trigga tumörbildning. Vissa typer av damm på arbetsplatser kan också öka risken:

• Trädamm
• Läderdamm
• Mjöldamm
• Textildamm
• Nickeldamm
• Kromdamm

Strålningsexponering kan orsaka mutationer i DNA, vilket bidrar till tumörutveckling. Rökning kan på liknande sätt ge skadliga förändringar i bihålecellerna. Dessa tumörer uppstår i näshålan eller i bihålorna runt omkring. DNA-förändringar i cellerna leder till okontrollerad celltillväxt. När tumörcellerna växer för mycket kan de skada frisk vävnad och till och med spridas till andra delar av kroppen. Metastaserande cancer beskriver denna spridningsprocess.

Egenskaper hos tumörer i näsa och paranasala bihålor

Tumörer i näsa och paranasala bihålor har en speciell betydelse inom öron-, näs- och halssjukvård (ÖNH). Diagnos och behandling av dessa tumörer medför flera utmaningar. Både godartade och elakartade tumörer kan uppvisa liknande symtom i tidiga stadier, vilket kan leda till fördröjd diagnos.

I genomsnitt går det sex till åtta månader mellan de första symtomen på en elakartad tumör och tiden då den identifieras. För tidig diagnos bör man misstänka malignitet om sinonasala symtom kvarstår trots lämplig medicinsk behandling. Avancerade sinonasala cancrar uppvisar tydliga fynd, såsom:

1. Asymmetri i ansiktet
2. En synlig eller palpabel tumörmassa i munhålan
3. Upptäckt av en tumör i näshålan vid främre rinoskopi

Diagnos av tumörer i näsa och paranasala bihålor

Diagnos av näs- och paranasala bihåletumörer kräver en omfattande ÖNH-undersökning. Denna process inkluderar en detaljerad bedömning av sinonasala strukturer, ögon och nervsystem. Det första steget är att utvärdera känsligheten hos den infraorbitala nerven och ögonens rörelser.

Dessutom bör eventuell tandlossning eller tandbortfall kontrolleras. Efter detta utförs en nasal endoskopi under tillräcklig lokalbedövning. Under den endoskopiska undersökningen gäller:

1. En biopsi bör tas från misstänkta vävnader (förutom kärlförändringar).
2. Biopsin bör helst göras efter radiologiska undersökningar för att bevara vävnadens integritet.

Särskilt vid maxillarsinustumörer utförs biopsi ofta under allmän anestesi. Ingreppet sker via en antrostomi, vilket möjliggör utvärdering av biopsiområdet om en maxillektomi skulle behövas senare.

Om strålbehandling kommer att användas blir dränering av sekret och nekrotiskt material viktig. Dock rekommenderas inte Caldwell-Luc-approachen eftersom det finns en risk för tumörspridning till kindens slemhinna och huden.

Radiologisk bildgivning är också av stor betydelse i diagnostiken:

1. DT (datortomografi) är särskilt användbar för att bedöma skelettförändringar och orbitaväggar.
2. MRT (magnetisk resonanstomografi) används för att utvärdera mjukdelsspridning och för att skilja mellan slem och tumörvävnad.

Viktigaste godartade tumörerna i näsa och paranasala bihålor

Tumörer i näsa och paranasala bihålor är oftast godartade, men det finns olika typer. En av de vanligaste är osteom, som sällan upptäcks på vanliga röntgenbilder. Den vanligaste lokalisationen är pannbihålan. Den förekommer normalt hos äldre vuxna. Kirurgi rekommenderas om den ger symtom eller trycker på omgivande strukturer.

Fibrös dysplasi kännetecknas av en onormal omvandling av skelettvävnad. Detta tillstånd är vanligare hos yngre personer och kan påverka ett eller flera ben. En svullnad kan förekomma i det påverkade benet. I samband med McCune-Albrights syndrom kan sjukdomen bli mer komplicerad.

I sådana fall kan även hudpigmentering och för tidig pubertet uppkomma. Inom huvud- och halsregionen är maxilla och mandibula oftast påverkade. Behandlingen består vanligtvis av kirurgiska ingrepp. Strålbehandling undviks på grund av risken för malign omvandling.

Schneiderianska papillom indelas i tre huvudtyper: inverterade, fungiforma och cylindriska.

1. Fungiforma papillom utgör 40% av fallen och uppstår från septum.
2. Cylindriska papillom utgör 3% av fallen och finns i näshålans laterala väggar.
3. Inverterade papillom utgör 57% av fallen och utvecklas oftast i höjd med mellersta näsgången.
4. Behandlingen för dessa tumörer är kirurgisk.

Slutligen är juvenil nasofaryngeal angiofibrom en sällsynt tumör som ses hos tonårspojkar. Tumörens benägenhet att sprida sig och dess vaskulära natur gör den till en betydande orsak till sjuklighet. Om sinus cavernosus inte är involverad utförs embolisering före kirurgisk resektion. Vid involvering av sinus cavernosus eller återfall rekommenderas strålbehandling.

Viktigaste elakartade tumörerna i näsa och paranasala bihålor

Skivepitelcancer är den vanligaste tumörtypen i de paranasala bihålorna. Den återfinns oftast i maxillar- och silbensbihålorna. Sjukdomen diagnostiseras i regel hos män över 60 års ålder.

Vid diagnostillfället har cancern ofta spridit sig utanför bihålan. Hos cirka 90% av patienterna är minst en bihålevägg påverkad. Tumörens storlek och spridning till omgivande vävnader är avgörande för prognosen.

Tumörer i de små spottkörtlarna uppstår från de små spott- och slemkörtlarna i munslemhinnan och de övre luftvägarna. Omkring 14–17% av tumörerna i de paranasala bihålorna är tumörer i de små spottkörtlarna.

De vanligaste typerna är adenoidcystisk cancer och mucoepidermoid cancer. Adenoidcystisk cancer har en benägenhet för perineural invasion, återkommande lesioner och fjärrmetastaser. Detta kräver långsiktig och noggrann uppföljning av patienterna.

Adenokarcinom är näst vanligast bland de elakartade tumörerna i de paranasala bihålorna (5–20% av fallen) och finns oftast i silbensbihålorna. Behandlingen varierar beroende på det drabbade områdets egenskaper och patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingen anpassas efter patientens behov och tumörens spridning.

Stadier av paranasala bihåletumörer

Paranasala bihåletumörer är elakartade tillväxter i näsa och bihålor. I stadium I finns tumören endast i bihålan, vilket indikerar att sjukdomen är lokalt begränsad. Stadium II innebär att tumören har spridit sig till andra delar av bihålan. I detta skede har den lämnat sin ursprungliga plats. Stadium III betyder att tumören nått skelettet i bihålan och ögonhålan. Den kan även sprida sig till närliggande organ, och en lymfkörtel kan vara påverkad. I det mest avancerade stadiet, stadium IV, sprider sig tumören till hjärnan och andra livsviktiga organ. Den kan även invadera hals, skallbasen och andra områden. Lymfkörtlar är ofta påverkade, och tumören kan metastasera till andra delar av kroppen.

• Stadium I: Tumören finns enbart i bihålan.
• Stadium II: Tumören sprider sig till andra delar av bihålan.
• Stadium III: Tumören invaderar bihålans ben och ögonhålan; en lymfkörtel kan vara påverkad.
• Stadium IV: Tumören sprider sig till hjärnan, halsen och andra delar av skallbasen; lymfkörtlar är oftast påverkade.

Dessa stadier används för att uppskatta hur mycket tumören har vuxit och spridit sig i kroppen. Varje stadium kräver olika behandlingsstrategier. Behandlingens val beror på tumörens lokalisering och hur långt den har spridit sig. Stadieindelning hjälper läkare att bättre förstå sjukdomen och att välja den mest lämpliga terapin.

Behandlingsmetoder för cancer i näsa och paranasala bihålor

Kirurgi och strålbehandling spelar en viktig roll i behandlingen av sinonasala tumörer. Ofta diagnostiseras dessa tumörer i ett sent skede, vilket komplicerar behandlingen. Att avlägsna tumörerna kan leda till både funktionella och estetiska förluster.

Speciellt tumörer vid skallbasen och kring ögonen är svåra att behandla på grund av närheten till vitala strukturer. Återfall kan inträffa även efter genomförd behandling. Behandlingsalternativen inkluderar:

1. Kirurgi: Syftar till att avlägsna tumören helt.
2. Strålbehandling: Används ofta efter kirurgi.
3. Preoperativ strålbehandling: Kan övervägas för att bevara ögonhålan när det är nödvändigt.

Vanligen övervägs kemoterapi efter operation vid återfall, metastaser eller icke-operabla tumörer. Dessa behandlingar anpassas utifrån patientens tillstånd och tumörens egenskaper. Sammanfattningsvis kräver behandling av sinonasala cancrar en individuell strategi för varje patient.

Återhämtningsprocessen efter operation

Återhämtningsprocessen efter operation är avgörande för patientens hälsa. Efter en endoskopisk bihåleoperation måste patienterna följa en rad instruktioner noga. Först och främst kräver sårvården stor uppmärksamhet. Under den första veckan bör man undvika att snyta sig kraftigt. Dessutom bör man nysa med öppen mun. Lätta blödningar kan förekomma under de första dagarna och efter kontroller. Vid blödning bör man luta huvudet bakåt och försiktigt rengöra näsan.

• Alla läkemedel ska tas enligt ordination.
• Antibiotika måste användas i angiven dos; vid svår diarré bör man kontakta läkare.
• Smärtstillande medel ska tas enligt läkarens anvisningar; vid behov kan en extra dos tas före ett återbesök.

Nässköljningar är också mycket viktiga. Det rekommenderas att påbörja dessa direkt efter operationen, två gånger om dagen. Under de första veckorna kan mörkbrunt eller gulvitt nässekret uppträda, vilket är en naturlig del av läkningsprocessen.

• Orala steroider och andra föreskrivna läkemedel bör användas regelbundet för att minska infektionsrisk och kontrollera svullnad.
• Att ta smärtstillande cirka 45 minuter före ett besök kan hjälpa till att hantera smärtan.

Även aktivitetsnivån är viktig under återhämtningsperioden. Det rekommenderas att ta minst en veckas ledigt från arbetet. För dem som har fysiskt krävande arbeten kan denna period vara längre. Under de första två veckorna bör man undvika tunga lyft och ansträngande träning. Läkaren kommer att ge råd om när det är säkert att återuppta fysisk aktivitet.

Kost- och livsstilsförändringar efter operation

Efter en operation för en paranasal bihåletumör är det viktigt att patienter genomför vissa kost- och livsstilsförändringar för att optimera återhämtningen. Viktiga punkter är:

Kost:

• I början bör man äta mjuk mat, till exempel potatismos eller yoghurt, som är lätt att svälja.
• Hård och kryddstark mat kan irritera operationsområdet och bör undvikas.
• Tillräckligt vätskeintag håller slemhinnorna fuktiga och stöder återhämtningen; vatten och örtteer är fördelaktiga.
• Näringsrik kost kan påskynda läkningsprocessen; grönsaker, frukt och fullkornsprodukter bör gradvis införas.
• Undvik alkohol, koffein och tobak eftersom de kan fördröja återhämtningen.

Livsstil:

• Tillräcklig vila är nödvändig för kroppens läkning.
• Att hålla huvudet högt under sömn kan minska svullnad och obehag.
• En luftfuktare kan användas för att bibehålla tillräcklig luftfuktighet i hemmet.
• Nässköljning hjälper till att hålla bihålorna rena och främjar läkning.
• Regelbundna läkarbesök är viktiga för att övervaka återhämtningen på rätt sätt.

Vanliga frågor

Finns det en chans att överleva paranasala bihåletumörer i stadium 4?

Paranasala bihåletumörer i stadium IV är mycket allvarliga. Överlevnadsgraden i detta stadium ligger i genomsnitt runt 43%. Sjukdomsförloppet och behandlingssvaret varierar dock från person till person. Vissa patienter har, om än begränsad, ändå en chans att överleva. Behandlingsalternativ och förväntningar skiljer sig åt mellan olika patienter. Det är därför nödvändigt att utvärdera patientens tillstånd, tumörens egenskaper och behandlingsmetoder individuellt.